Ja, för att komma tillrätta med frågan ”hur” måste vi börja i änden ”vad”. Jag tänker mig ordet compliance på svenska – efterlevnad. Det är ett sammansatt ord, av orden ”efter” och ”levnad”. Det handlar alltså om något vi lever ut. Något som är levande. Ett tydligt agerande, som sätter normen för hur verksamheten ser ut!
Det viktigaste med efterlevnad kan sägas vara just detta – att det är något vi lever, eller lever ut. Något som är levande. Något som återspeglas genom hela organisationens linjestruktur. Och det är praktik. Handarbete. Mer händer än hjärta så att säga.
Då kommer vi till den lilla ordhalvan ”efter”, som egentligen ju påvisar att något har skett före. Vi lever efter (tack vare eller trots) något som hänt före. Och här brukar jag tänka mer på ordet ”före” än efter. För ordet ”före” kan vara en del av ordet ”föreskrift”, vilket i det här fallet kan tänkas vara något vi ”efterlever”.
Det viktigaste är egentligen inte _vilken_ föreskrift vi efterlever – utan att vi lever efter den. Och att det blir praktik av den. Att det levande-görs, för envar i organisationen.
Men vi måste ha ett ”före”. En ”föreskrift”. För att ”leva efter” i tiden efter ”före”. Och vi måste göra grejerna i rätt ordning. Efterlevnad kan bara just komma efter en föreskrift. En föreskrift måste alltså finnas på plats innan vi kan kontrollera efterlevnad.
I de allra mest gynsamma förhållandena återspeglar verksamheten redan policy. Det är något vi redan lever efter. Standarden eller föreskriften vi säger oss efterfölja beskriver egentligen redan vår verksamhet. Vi har inte börjat vårt policy-arbete med att välja en slumpmässig standard och sedan försökt ”beskriva verksamheten genom standardens mallar”, utan ”standardens mallar beskriver vår verksamhet”. Vad vi kan kontrollera är just efterlevnaden. Efter. Det där som kom före.
